Min första kärlek.

Var Viktor. Vi var tillsammans i åtta månader. Och det är ett jävla bra tag enligt mig! Han gick i samma skola som mig, fast han är ett år äldre och gick i hockeyprofil. Det började med att jag skrev på facebook typ: Thailand imorgooon! Och då kommenterade han det. Sen blev det väl chatten, och han och jag kom överrens om att vi skulle ha en bruntävling, med tanke på att han skulle till Taiwan. Ja, så blev det väl mer och mer kontakt där. Sen tog vi varandras nummer. Även om vi inte kunde skriva när vi var utomlands. Men det gjorde vi sen när vi kom hem. Hade den där bruntävlingen. Han vann... Men aa. Sen började vi träffas själva lite. Det började mest med att vi träffades utomhus. Typ bara stog och snackade. Sen blev det ju mer och mer där med. Sen den 29onde januari blev vi tillsammans. Vi hade det faktistk riktigt bra. Men det var ganska snabbt som jag började tvivla. Jag tvivlade ju definitivt inte hela tiden. Men efter tre månader så började det väl. Det var som i perioder. Men det var ju stunder jag verkligen älskade honom. Det nekar jag inte. Men jag kände väl att jag kände mig lite 'instängd'. För jag var inte van vid att ha en pojkvän. Så jag tyckte väl det var lite jobbigt att vi skulle träffas hela tiden. Men aa. Och det blev väl mer och mer. Och tillslut kände jag at jag var mer ledsen än glad i det förhållandet. Och att jag var tvungen att tänka på mig själv. För jag tror nu att jag var tillsammans med honom så länge för att jag inte ville såra honom. Men sen kom jag ju på att jag skulle göra det som kändes bäst för mig. Och efter det så visst, det var jobbigt. Men det kändes ändå bra. Men jag skulle inte säga att jag ångrade tiden med honom. Så är det. Nu vet ni det iallafall.

Gammal bild. Och ni ser halsbandet? Det fick jag även av han när jag fyllde år. Ett V i äkta guld.