Gjorde jag i våras. Jag var tillsammans med en kille, som fick mig att säga upp min vänskap med en kille jag verkligen älskade, han var min bästa vän tillsammans med Hanna. Han älskade verkligen mig också. Även fast jag visste att han älskade mig mer än vän. Det var iallafall där det gick fel. Min förra kille ville att jag skulle säga upp kontakten med min vän. Och jag förstår inte varför jag gjorde det. Men det gjorde jag iallafall. Och jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Mitt samvete var verkligen hemsk, jag vill inte att någon ska känna samma hemska känsla som jag fick, och jag vill heller inte att någon ska gå med på samma sak som jag gjorde. För man sviker och sårar inte sina vänner så som jag gjorde. Jag skulle göra VAD SOM HELST för att ta tillbaka det jag gjort. Så vi hade ingen kontakt sen dess och under hela sommaren. Jag kommer ihåg när han ringde mig. När han grät och sa "Emma jag förstår verkligen inte hur du kan såra mig såhär. Vad jag har gjort för fel? Jag trodde vi var vänner, jag trodde jag betydde mer för dig. Fan Emma jag älskar ju dig!" Och jag ville verkligen säga "Jag älskar dig med!" men jag kunde inte. För jag var med mitt ex. Och det var så otroligt jobbigt. Det enda jag kunde säga var "Jag vet.." Vilket gjorde det hela mycket värre. Varför skulle dom där 3 orden vara så omöjliga att säga? Jag insåg ju då att det var honom jag ville ha och inte killen jag var tillsammans med. Jag vet fortfarande inte vad som hindrade mig.. Den sommaren kände jag en saknad som var så otroligt stark. Jag tänkte på dig hela tiden. På alla roliga minnen vi haft, på hur lycklig jag var när jag var med dig! Trodde aldrig du skulle kunna förlåta mig, eller jag förlåta migsjälv.. Men som du säger, du förlåter med glömmer inte. Kommer ihåg när du köpte ett silverhalsband till mig på min födelsedag. Jag fick inte ens ta emot det. Jag hann inte se det, jag ville inget hellre än att ta emot det, och ha det runt halsen hela tiden. Men det fick jag ju då inte för pojkvännen jag hade. Och idag när vi pratade om det, tårarna bara rann. Du berättar hur du stod på färjan påväg till Åland. Hur du varit så sårad, så arg, så ledsen och så besviken. Att du kastat det i havet.. Vet inte varför, men när du berättade det, mådde jag så otroligt dåligt! Jag MÅR otroligt dåligt för det jag gjort. Och jag kan inte tvätta rent mitt samvete, hur mycket jag än försöker. Det kommer aldrig försvinnna. Jag har alltid en olustig känsla inom mig, det gör ont i mig. I mitt hjärta... Det här låter som värsta smörjan.. Men allt är sant. Jag har aldrig känt såhär innan. Jag vill verkligen göra om allt. Jag önskar att jag hade följt mitt hjärta. För jag är inte en elak person, så jag vet inte vad som gick åt helvete den gången. Jag har alltid tänk på andra. Jag har aldrig viljat sårat någon.. Och jag fattar inte hur jag kunde göra det mot min bästavän. Som älskade mig över allt annat.. Jag förstår heller inte hur han kan ha förlåtit mig nu. För det jag gjort är oförlåtbart. Han väntade på mig i ett år, trots allt jag gjort. Om detta inte hade hänt, kanske vi inte skulle ha det så bra som vi har? Kanske inte.. Om detta inte hade hänt, kanske vi inte hade förstått hur mycket vi älskar varandra, eller behöver varandra. Jag vet inte.. Jag vill bara sluta tänka på det. Men jag vet att jag aldrig kommer kunna glömma det. Det kommer ligga och trycka mig hela livet. Och jag kommer göra allt för att göra allt bra igen, kommer ägna hela livet till det. Genom att vara trogen mot honom, alltid vara ärlig, och aldrig någonsin såra honom igen!


Känner att jag nu har styrkan och modet att lägga ut det här. Mitt största misstag.